en timme

Fick mig nyss ett skratt när jag kom på min natts dröm. Vi vart ett gäng en solig dag som klev av en buss, värmen gassade och jag tror nästan det var utomlands. Vi ser en "mcdonaldsstorkvinna" falla ihop längre bort, varvid folk samlar sig för att påbörja HLR. Först verkar det tveksamt om någon ska göra något, men någon börjar iaf någa tveksamma försök. Jag tvekar om jag ska gå dit, men jag och mitt lilla gäng går dit och jag säger:

- men va håller ni på med!? Bröstkorgen ska ju iaf ner än sånhär bit under kompressionerna och visar iskallt mellan tummen och pekfingret.. - o armarna! STRÄCK på dem!
Sen tog jag tag i det hela själv suckade och placerade händerna mitt på bröstet (stackarna körde ju den "gamla regeln" med 2 fingrar från bröstkorgens spets) som om jag vore världens veteran. Dryg helt enkelt.

Om jag var hälften så cool om (när) det händer på riktigt vore jag tacksam :)

Om kvinnan överlevde vet jag inte för då hade min dröm gått över i en annan dessertbakande en. Hela desserten hamnade iaf i diskhon av någon klantig anledning (läs sprätthöna). Jag blev besviken på mig själv eftersom jag skulle ha middag på kvällen.

Jag vaknade till lite senare o förväxlade dröm med verklighet för en kort stund. Yrvaket slängde jag med den oerhört långa vägen till köket för att öppna ugnsluckan. Där inne stod marängbakelserna jag förberett och som tillagat sig själva under natten. De var ganska perfekta. Men det kunde bli bättre. Lite färg till vore optimalt. Och hur det övermodet slutade ser vi här . . .