en timme

Igår var det 1 år sedan jag anlände till Madrid! Tänk va fort tiden har gått sen dess! Själva resan gick ju inte som man kanske hade hoppats, men den genererade i annat värdefullt . .

- STOP IT!!

- We have to take it step by step! Ana skrek irriterat och blängde på mig med sina bruna stora ögon. Carmen hade köpt ett 1000 bitars pussel till mig och barnen, en aktivitet som både hon och jag hoppades skulle förena oss bättre, men uppenbarligen inte. Ana var irriterad över att Iñigo och jag inte deltog i letande efter just hennes pusselbit. Hon menade ilsket att man faktiskt inte kunde börja i varsin ände utav pusslet. Det var någonstans här mina tankar om att pussla samman vår samvaro började försvinna på allvar, våra pusselöar skulle aldrig komma att nå varandra.

 

Var eviga dag var det samma rutiner. Frukost med familjen: Cesar åt en rostad macka utan kanter, och Carmen tog en kaffe på stående fot. Barnen bråkade med varandra, samtidigt som de ignorerade tillsägelserna om att de faktiskt var tvungna att dricka upp O´boyen. Jag tvingade i mig det torra pumpernickelbrödet jag köpt på Carrefour för att få i mig några fibrer. Jag visste att det skulle dröja till eftermiddagen innan det var lunch. Vi stressade iväg med jeepen, ut på motorvägen från Madrid och mot skolan. Morgonstressen var kaotisk! Här och var syntes poliser som dirigerade trafiken. Visselpiporna ekade mellan stadsjeeparna och ”guccimammornas” glasögon blänkte i morgonsolen. Barnen smällde igen bildörrarna när vi anlänt till skolan som respons på: ”Have a nice day!”

 Snart skulle jag vara fri - iallafall för några timmar!

 

Nätterna började bli kalla uppe på vinden. Jag vaknade allt oftare mitt i natten av att jag frös, trots att jag börjat sova med kläder på. Klumpen i magen växte, oron började ta över och spred sig som ogräs i min kropp. Jag kände mig bortglömd och värdelös. Iskall.

 

En morgon rann bägaren över. Jag insåg att mitt liv som aupair i Madrid inte var särskilt givande. Jag passade upp på två bortskämda ögontjänare till barn, mådde dåligt samt fick dåligt betalt. Jag begav mig till flygplatsen och bokade en biljett hem till Sverige. Impulsivt-  men ändå så genomtänkt. Jag hade vid det här laget byggt upp ett skyddsnät, och hade därmed flera kompisar jag kunde få bo hos om jag skulle bli tvungen att fly hastigt.

 

 Kommande dagar präglades av en falsk stämning hemma på ”Paseo de la ermita”. Carmen valde att inte berätta för barnen att jag skulle åka. Jag mådde betydligt bättre av bara vetskapen om att jag skulle få slippa familjen Lopez Francos inom en vecka.

     Någon dag senare undrade Carmen om jag hade möjlighet att komma hem tidigare efter min spanska lektion, jag hade dessvärre lovat att visa en ny svensk aupair runt i city. Jag förklarade som det var, och hon verkade förstå…

 

När jag kom hem på eftermiddagen var Carmen rasande! Hon motade in mig i köket och förklarade hur besviken hon var på att jag inte kommit hem tidigare. Jag var nu helt plötsligt ansvarslös, jag var dessutom initiativlös och hade dålig hand med barn! Jag förklarade att det måste ha blivit ett missförstånd. Hur kunde hon säga att jag hade dålig hand med barn? Hon skulle bara veta hur illa hennes barn uppförde sig vid hennes frånvaro!

   - I can throw you out of my house right now, but I do not behave the way you do! väste hon surt och vände på klacken. 

- Well..go ahead! svarade jag. Jag förvånades över mitt eget svar samtidigt som Carmen smällde igen köksdörren framför mig.

 Senare samma eftermiddag hörde jag hur Carmen ringde och beställde en akuttid för Anas tandvärk. Jag såg min chans! Jag packade ihop alla mina tillhörigheter på vindsvåningen och förberedde min flykt. Här hade jag inte lust att stanna en dag till! 

Carmen förklarade att tandläkarbesöket inte skulle ta lång tid alls. Iñigo fick stanna hemma med mig. ”Attans!” tänkte jag, ”där sprack den idén..”

Iñigo ville inte vara social utan titta på TV, och vid det här läget orkade jag inte ens bry mig. Jag insåg snabbt att han antagligen inte skulle märka om jag begav mig av nu. Självklart fanns det en risk, men vad hade jag att förlora? En elvaåring klarar sig ju faktiskt själv en stund, dessutom hade han ju både kusiner och mormor vägg i vägg.

 

Jag hade fått låna en telefon av värdfamiljen, och ringde nu mina sista samtal till mina vänner för att berätta om min plan. Jag var i antågande! Ingen av mina kompisar svarade dock- typiskt! Vid det här laget gällde det att handla fort, någon kunde komma hem när som helst!

 

Halvvägs ner för trappan ringde det på dörren! Panik! Var Carmen och Ana redan tillbaks? Eller var det kanske Cesar? Jag stressade tillbaks med väskorna, upp för alla trapporna igen. Mitt hjärta slog i 180, och jag kände hur värmen steg grad för grad inom mig.

 Jag försökte behålla lugnet utanpå, medan jag slog koden till porten. Det var ”abuela” och en annan släkting som kom för att lämna lite delikatesser från bergen. Jag var livrädd att de skulle se några av mina väskor som hade fått mellanlanda i vardagsrummet. Jag höll god min och hjälpte dem med varorna. Mormodern log och tackade för hjälpen, och jag kände mig som världens falskaste människa.  

När jag hört att hon stängt sin port sprang jag upp för att hämta min 30 kilos tunga resväska. Försiktigt bar jag ned väskan, trappsteg för trappsteg, så ljudlöst som möjligt. Jag var beredd på att Iñigo kunde stå i trappan vilken sekund som helst och fråga vad jag höll på med.

 

Mörkret hade precis börjat sänka sig över Madrid när jag på något obegripligt sätt lyckades ta mig från huset till busshållplatsen mitt emot huset, med allt mitt bagage. Jag tittade mig stressat omkring, visste att familjens bil kunde dyka upp när som helst runt hörnet.

      Äntligen kom en buss! Jag baxade fort in mina väskor. Chauffören tittade underligt på mig och jag kunde inte låta bli att skratta till. Jag kände hur hoodtröjan klibbade fast i huden, medan jag satte mig längst fram. Jag blickade ut genom bussfönstret - mörkret hade lagt sig nu. Madrid såg ut som en enda stor supernova.

    

  När paniken lagt sig försökte jag lokalisera var jag befann mig, men utan resultat. Jag började ana oråd. Tillslut frågade jag chauffören om vi inte skulle passera centrum snart. Det visade sig att jag hade hoppat på en buss som gick till en förort på andra sidan stan! Men vad gjorde det nu? Jag lutade mig tillbaks i det hårda bussätet och insåg att för varje meter som rullade kom jag allt längre och längre från mitt liv som aupair i Madrid!