Sunshine.
Idag blev alla mina kurser klara! Lite stolt över mig själv . .
I say it your way; I´ve got sunshine in the palms of my hands . . !
. . så nu firar jag CARRO, inte med kebab utan med en Hennes tidning (den första på hela hösten!) & Ahlgrens chokladdoppade bilar (sådär goda, jag kommer inte köpa dem igen!)
Livsviktigt!
Man kan undra hur många av oss som skulle kunna tänka sig ta emot organ om man plötsligt blev sjuk och behövde transplanteras?
Samtidigt kan man undra, hur många av oss som är beredda att donera sina organ efter döden och skänka livet åter till en medmänniska?
ekvationen måste ju nånstans gå ihop?
Det är viktigt att du tydligt tar ställning. Anledningarna är flera:
| » | Du försäkrar dig om att din vilja respekteras även efter din död. |
| » | Du avlastar dina närstående i en svår situation. Chocken och sorgen gör det extra svårt att ta ett beslut. |
| » | Sjukvården kan efter din död på ett mycket lättare sätt ta reda på om man ska förbereda för donation eller inte. Dessutom går ingen dyrbar tid förlorad. |
våga ta ställning här; du är liksom de flesta andra inte odödlig !
info: organdonation.se
mejlet som jag vet florerat i vårdvärlden ett tag nu, men som alla bör läsa:
Under en fest snubblade en vän och föll- hon försäkrade alla att hon mådde bra (de erbjöd sig att ringa läkare) och bara hade snubblat för att hon hade nya skor.
De hjälpte henne att snygga till sig och gav henne en ny tallrik med mat- och fastän hon verkade lite skakad, fortsatte Ingrid att roa sig resten av kvällen.
Ingrids man ringde senare och berättade att hans fru hade körts till sjukhuset - (hon avled senare på morgonen).
Hon hade fått en stroke på festen - om man hade vetat hur man känner igen tecken på stroke, kanske Ingrid fortfarande hade varit vid liv idag.
Läs detta och rädda liv
En neurolog säger att om han får hand om en strokepatient inom 3 timmar kan han totalt häva effekten av stroken .... totalt! Han säger att det knepiga och svåra är att känna igen en stroke, få den diagnostiserad och få patienten till läkare inom 3 timmar.
Lära sig känna igen en stroke
Nu säger läkarna att alla kan lära sig känna igen en stroke genom att ställa tre enkla frågor:
- Be personen att le.
- Be personen att lyfta båda armarna.
- Be personen att säga en enkel mening (sammanhängande - t.ex "solen skiner idag").
Om personen har problem med någon av dessa uppgifter ring genast 112 och beskriv symtomen.
Du kan rädda liv!
söta tanter mitt i gatan!
Djurgårdsgatan 18.30
Jag står och väntar på att det ska bli "grön gubbe", två små tanter står på andra sidan övergångsstället och rätt som det är går de bara över! fast det inte är grönt! Jag tittar på dem och ena tanten ler lite lurigt mot mig och säger : "ja . . men det kom ju faktiskt inga bilar"
hejdå jullov!
Åh! har tackat ja till ett erbjudande - ett 100 % vik från 1/12 på Garnisonen . Ska bli jätte skoj och skönt att jobba intensivt nu ett tag. Samtidigt som jag kommer va dödstrött eftersom jag inte är van att gå upp vid 06.00! Men man skolas väl in i arbetslivet rätt fort antar jag.
Lika bra att köra på nu när man har "flow" <---- "nytt" begrepp jag lärde mig i tisdags !
Jag är iaf fri julafton :)
pustar ut . .
. . efter prov i biologi, osmotisk diffusion, citronsyracykeln gaaah - så skönt att ha det över! Nu ska jag vila någon timma tills jag måste köra igång med nästa arbete om neonatalvård.
neh . . nu blir det till att hoppa ner i duntofflorna!
Hysterin för Piff & Puffs kläder fortsätter . .
Jag stjäl tillbaka!
Imorse var jag var på väg till skolan, helt plötsligt ser jag den på Kungsgatan! Jag går fram o kikar, alla små rispor och markeringar stämmer! Där mitt namn och pers nr var graverat sitter en svart/gul tejp, jag lyfter på den o konstaterar sanningen! Den är hittad!
Cykeln är olåst, jag står ett tag, men tjuven kommer inte. Jag tänker att jag blir försenad till mitt grupparbete och inser att jag borde ringa polisen eller pappa. Har dock inget batteri på mob! Äh det ÄR ju min!! - jag tar cyklen och cyklar hem o ställer in den i förrådet!
Jag ringer polisen för att avregistrera min anmälan. Då visar det sig att jag har stulit min cykel. Har det gått mer än 24 h kan man inte "själa tillbaks den"
Polisen förklarar att det nu kan finnas andra ägare till den med . .
Polisen skickar hit två killar. Jag ställer in mig på att det ska ta med sig cykeln och börjar ångra min ärlighet . .
Men grabbarna e shyssta "va coolt att du hitta den" säger den ena, medan den andra kollar av ramnumret. Tackvare det och ingraveringen får jag behålla den!
Lätt fånget lätt förgånget som det heter . . .
welcome to my place . .
stöld
Nu ska jag laga lite mat sen redovisning om dialekter, såg verkligen fram emot det men nu känns allt . . .så nedstämt .
Till.
God Morgon Lördag!
Veckan som gick seglade förbi i en väldans fart, började med Rotaract möte. Vi hade föreläsning om kvinnligt/manligt av en beteendevetare 75 +. Han drog det verkligen till sin spets, och jag tyckte vissa slutsatser va lite väl . . .
- Kvinnor har svårt för att fickparkera, skilja på höger och vänster, har man små bröst har man mkt testosteron i kroppen = BRA på matte ! Män har ett smalt synfält, kan inte ljuga eller läsa av människor/situationer.
tystnaden talade.
Sen röstade vi till nya styrelsen. Jag blev sekreterare, med motivering "jo men jag gillar ju att skriva! ..."
bra där .
nästa vecka far några av oss till Riga för distriktskonferens, medan andra sitter o kämpar med HP!
Totally Lost!
1 año .
You n me amigo i Retiroparken!
Om röda fiskar vore lösningen på allt . . ;)
Madrid!
Igår var det 1 år sedan jag anlände till Madrid! Tänk va fort tiden har gått sen dess! Själva resan gick ju inte som man kanske hade hoppats, men den genererade i annat värdefullt . .
- STOP IT!!
- We have to take it step by step! Ana skrek irriterat och blängde på mig med sina bruna stora ögon. Carmen hade köpt ett 1000 bitars pussel till mig och barnen, en aktivitet som både hon och jag hoppades skulle förena oss bättre, men uppenbarligen inte. Ana var irriterad över att Iñigo och jag inte deltog i letande efter just hennes pusselbit. Hon menade ilsket att man faktiskt inte kunde börja i varsin ände utav pusslet. Det var någonstans här mina tankar om att pussla samman vår samvaro började försvinna på allvar, våra pusselöar skulle aldrig komma att nå varandra.
Var eviga dag var det samma rutiner. Frukost med familjen: Cesar åt en rostad macka utan kanter, och Carmen tog en kaffe på stående fot. Barnen bråkade med varandra, samtidigt som de ignorerade tillsägelserna om att de faktiskt var tvungna att dricka upp O´boyen. Jag tvingade i mig det torra pumpernickelbrödet jag köpt på Carrefour för att få i mig några fibrer. Jag visste att det skulle dröja till eftermiddagen innan det var lunch. Vi stressade iväg med jeepen, ut på motorvägen från Madrid och mot skolan. Morgonstressen var kaotisk! Här och var syntes poliser som dirigerade trafiken. Visselpiporna ekade mellan stadsjeeparna och ”guccimammornas” glasögon blänkte i morgonsolen. Barnen smällde igen bildörrarna när vi anlänt till skolan som respons på: ”Have a nice day!”
Snart skulle jag vara fri - iallafall för några timmar!
Nätterna började bli kalla uppe på vinden. Jag vaknade allt oftare mitt i natten av att jag frös, trots att jag börjat sova med kläder på. Klumpen i magen växte, oron började ta över och spred sig som ogräs i min kropp. Jag kände mig bortglömd och värdelös. Iskall.
En morgon rann bägaren över. Jag insåg att mitt liv som aupair i Madrid inte var särskilt givande. Jag passade upp på två bortskämda ögontjänare till barn, mådde dåligt samt fick dåligt betalt. Jag begav mig till flygplatsen och bokade en biljett hem till Sverige. Impulsivt- men ändå så genomtänkt. Jag hade vid det här laget byggt upp ett skyddsnät, och hade därmed flera kompisar jag kunde få bo hos om jag skulle bli tvungen att fly hastigt.
Kommande dagar präglades av en falsk stämning hemma på ”Paseo de la ermita”. Carmen valde att inte berätta för barnen att jag skulle åka. Jag mådde betydligt bättre av bara vetskapen om att jag skulle få slippa familjen Lopez Francos inom en vecka.
Någon dag senare undrade Carmen om jag hade möjlighet att komma hem tidigare efter min spanska lektion, jag hade dessvärre lovat att visa en ny svensk aupair runt i city. Jag förklarade som det var, och hon verkade förstå…
När jag kom hem på eftermiddagen var Carmen rasande! Hon motade in mig i köket och förklarade hur besviken hon var på att jag inte kommit hem tidigare. Jag var nu helt plötsligt ansvarslös, jag var dessutom initiativlös och hade dålig hand med barn! Jag förklarade att det måste ha blivit ett missförstånd. Hur kunde hon säga att jag hade dålig hand med barn? Hon skulle bara veta hur illa hennes barn uppförde sig vid hennes frånvaro!
- I can throw you out of my house right now, but I do not behave the way you do! väste hon surt och vände på klacken.
- Well..go ahead! svarade jag. Jag förvånades över mitt eget svar samtidigt som Carmen smällde igen köksdörren framför mig.
Senare samma eftermiddag hörde jag hur Carmen ringde och beställde en akuttid för Anas tandvärk. Jag såg min chans! Jag packade ihop alla mina tillhörigheter på vindsvåningen och förberedde min flykt. Här hade jag inte lust att stanna en dag till!
Carmen förklarade att tandläkarbesöket inte skulle ta lång tid alls. Iñigo fick stanna hemma med mig. ”Attans!” tänkte jag, ”där sprack den idén..”
Iñigo ville inte vara social utan titta på TV, och vid det här läget orkade jag inte ens bry mig. Jag insåg snabbt att han antagligen inte skulle märka om jag begav mig av nu. Självklart fanns det en risk, men vad hade jag att förlora? En elvaåring klarar sig ju faktiskt själv en stund, dessutom hade han ju både kusiner och mormor vägg i vägg.
Jag hade fått låna en telefon av värdfamiljen, och ringde nu mina sista samtal till mina vänner för att berätta om min plan. Jag var i antågande! Ingen av mina kompisar svarade dock- typiskt! Vid det här laget gällde det att handla fort, någon kunde komma hem när som helst!
Halvvägs ner för trappan ringde det på dörren! Panik! Var Carmen och Ana redan tillbaks? Eller var det kanske Cesar? Jag stressade tillbaks med väskorna, upp för alla trapporna igen. Mitt hjärta slog i 180, och jag kände hur värmen steg grad för grad inom mig.
Jag försökte behålla lugnet utanpå, medan jag slog koden till porten. Det var ”abuela” och en annan släkting som kom för att lämna lite delikatesser från bergen. Jag var livrädd att de skulle se några av mina väskor som hade fått mellanlanda i vardagsrummet. Jag höll god min och hjälpte dem med varorna. Mormodern log och tackade för hjälpen, och jag kände mig som världens falskaste människa.När jag hört att hon stängt sin port sprang jag upp för att hämta min 30 kilos tunga resväska. Försiktigt bar jag ned väskan, trappsteg för trappsteg, så ljudlöst som möjligt. Jag var beredd på att Iñigo kunde stå i trappan vilken sekund som helst och fråga vad jag höll på med.
Mörkret hade precis börjat sänka sig över Madrid när jag på något obegripligt sätt lyckades ta mig från huset till busshållplatsen mitt emot huset, med allt mitt bagage. Jag tittade mig stressat omkring, visste att familjens bil kunde dyka upp när som helst runt hörnet.
Äntligen kom en buss! Jag baxade fort in mina väskor. Chauffören tittade underligt på mig och jag kunde inte låta bli att skratta till. Jag kände hur hoodtröjan klibbade fast i huden, medan jag satte mig längst fram. Jag blickade ut genom bussfönstret - mörkret hade lagt sig nu. Madrid såg ut som en enda stor supernova.
När paniken lagt sig försökte jag lokalisera var jag befann mig, men utan resultat. Jag började ana oråd. Tillslut frågade jag chauffören om vi inte skulle passera centrum snart. Det visade sig att jag hade hoppat på en buss som gick till en förort på andra sidan stan! Men vad gjorde det nu? Jag lutade mig tillbaks i det hårda bussätet och insåg att för varje meter som rullade kom jag allt längre och längre från mitt liv som aupair i Madrid!
lekande lätt . . .
"Lekande lätt "med 50 plusare . .
Mamma till bror: Men då kommer du söka i hela Sverige?
Tilda: Nej, för tusan han ska ju toffla!
Mamma : va? toffla . .? (tittar frågande på sina barn och sedan på pappa)
Tilda: Ja pappa . . vad är egentligen toffla?
Pappa: Jaa . . det är väl nått med krypa, att gå långsamt . .släpa benen . . ne jag vet inte . . ?
Mamma: nej . . är det inte nått med att ta hand om Thessan?
O S Q U I E R O .
Här varé andra bullar
Klappa takten alla bagarbarn bullfest, bullfest hela dan.
Vetemjöl från livets grottekvarn bullfest, bullfest
Hela dan.
Vi är alla glada bagarbarn bullfest, bullfest hela dan.
Slå på stort det har vi alltid gjort så det är bullfest, bullfest hela dan.
Brors och min favorit allsång som tyvärr inte dök denna sommar på Skansen, men idag blev det i vilket fall Bullfest!
bullar
Ingredienser
Ca 40 st
1 paket jäst
100 g smör eller margarin
6 dl mjölk
1 dl socker
2 krm salt
16 dl vetemjöl
Blanda alla ingridienser (mjölken skall vara 37 grader) jobba degen smidig och jämn, det har man igen sen!
Låt jäsa 30 min under bakduk.
Kavla ut en stor fyrkant, ha på fyllningen:
FYLLNING
flytande margarin (bre över med slickepott eller smörkniv brukar funka bra)
vaniljsocker
strösocker . . strö dessa direkt från förpackningarna på
vik ihop degen till en rektangel, skär remsor, snurra ihop dem och gör en kringla!
(låt jäsa 20 min)
Pensla!
PENSLING
ägg
pärlsocker
250 grader i 8 min i mitten av ugnen!
givetvis går det att byta ut vaniljsockret mot kanel eller kardemumma om man är förtjust i det!
godis från jorden
Det finns inget bättre än Morfars nykokta rödbetor med smör och salt på!
Delicious!
väntar ikapp med Stjärnorna.
Så skönt o sitta ute en sval augustikväll, .
Vem är den som har på TV n så högt . . ?
Nej det va visst utomhusbio i Trägårn ! Har ju läst Charlie y la fabrica Chocolate, och såg dessvärre filmen härom dagen, annars kunde man ju tagit en tripp.
Linköping
Trött efter några intensiva dagar i Sthlm, där vi bl.a har besökt Musikmuséet, där man fick prova lite olika instrument! Harpa, Xylofon m.m
Allsången i tisdags!
. . o så kom ju då Robert Gustavsson . . . förstås!
Var på Nationalmuséet på en visning med målningar, men bäst var nog ändå utställningen med formgivaren Stig Lindberg.
Igår kom J upp, blev armémuséet och Gröna Lund, vi åt massa sockervadd, åkte fritt fall och kärlekstunneln, lustiga huset och kraschade in i varann med radiobilarna . . inte undra på att vi var trötta när tåget rullande in 23.59 i Linköping!
<3Sthlm day 1
Nu befinner vi oss på Lappis, har bakat matbröd och muffins, nu håller brorsan på o testa sin nya bubbelkarsinrättning! Jägarns vilket oväsen! :)
"Alltså jag tänker så här; kan jag inte tänka mig att äta ingridienserna var o en för sig så kan jag inte äta dem tillsammans"
(pappa förklarar varför han inte vill ha en chokladboll . . )
